Taggad: personligt

Att köpa en ubåt, del 2

När jag startade Upplevelsepresent gjorde jag lanseringen med en partner, Henrik. Vi teamade ihop oss efter att jag hade annonserat på ett webbforum. Detta var också andra försöket att lansera upplevelsepresent.se och jag visste att jag var tvungen att lyckas, en partner var nödvändigt. När projektet drog igång hade vi inga konkurrenter utom Box Experience. Henrik var ( i alla fall då) en pessimist som ofta såg det negativa eller det potentiellt negativa i det mesta först, han verkade också ha problem att visa känslor eller släppa någon (mig) inpå livet vilket försvårade samarbetet. Den negativa inställningen tog ut sin rätt till slut och han orkade inte fortsätta efter drygt ett år. Han nämnde ordet utbränd några gånger men jag vet inte riktigt vad jag ska tro, för i samma veva körde han fuling efter fuling under förhandlingarna och jobbade sedan vidare med sitt ordinarie jobb. Han ville inte heller prata med mig direkt under förhandlingarna om utköpet av honom. Med facit i hand är jag givetvis glad att han var med i början, men också att han hoppade av så tidigt som han gjorde så bolaget kunde börja flyga på riktigt. Investmentbolaget som gjorde affären med oss håller fortfarande fast vid att ”Berkan” var en av de märkligaste personerna de hade gjort affärer med. För mig tog det många år innan jag kunde tänka tillbaka på den transaktionen utan riktigt arga känslor. Man blir allt duktigare att hantera motgångar ju längre man har drivit ett företag. Jag har också insett att de flesta nya projekt innebär motgångar som ofta sätter ärr i ens psyke.

Min förmåga att hantera motgångar kom väl till pass när ubåtsaffären skulle realiseras och verksamheten köras igång. Konstruktören, som också var byggledare hade ett starkt flygintresse och vi hade mycket att prata om. Det var en person som jag kunde sitta och prata länge med om olika spännande saker. Det som skiljde oss var arbetssättet. Han var slarvig, ofokuserad och hade svårt att lyssna på kundens (alltså mina) önskemål. Det lovades saker till höger och vänster (förmodligen i all välmening) men när det var dags att realisera dessa låg det väldigt långt bort. Han hade också ett starkt intresse för vapen. När vi hade kniven mot strupen tidsmässigt kunde han ta fram en Soft Air Gun eller en pilbåge och börja springa runt och skjuta på saker. Här gällde det att vara diplomatisk och styra hans beteende, lite som man gör med barn för att få saker gjorda. Ibland kunde han hävda att renoveringen stod still för att vi saknade vissa saker. När prylarna sedan kom till verkstaden kunde de sedan sitta på verkstadsgolvet i veckor innan de kom till användning. Vissa viktiga saker kom aldrig till användning över huvud taget.

Men låt oss ta det från början. Eftersom jag hade lättare för att kommunicera med konstruktören, och för att projektledaren hade avböjt att sälja till oss vid tidigare tillfällen bestämde jag mig för att hålla kontakten med konstruktören som också hade ubåten som inventarie i sitt bolag. Det säljande företaget bestod av trion projektledaren, projektledarens bror samt konstruktören.

Efter att ha haft kontakt årligen under flera års tid öppnade konstruktören upp för att sälja under sommaren 2013. Jag fick en prisindikering, och han bedyrade flera gånger både över telefon och mail att han skulle sälja oavsett vad projektledaren tyckte, ubåten kunde inte stå på hans tomt längre. Well, här kom första osanningen. När det var dags att sälja lade han sig platt på rygg och struntade helt i vad han hade lovat gällande kontrakt, pris och förfarande. Vi är nu i slutet av 2013, försäljningen av ubåtsturer rullar på hemsidan och helt plötsligt är det osäkert om affären blir av trots tidigare överenskommelse. Lätt panik infann sig på vårt kontor på Skeppsbron. Vad skulle vi göra? Jag började parallellt ta kontakt med andra ubåtssäljare igen.

Jag mår illa.

Tidigare i veckan var det någon som delade ett klipp från Islamiska Staten (IS) på Facebook. Jag trodde att det skulle vara ett nyhetsinslag om det pågående kriget, men plötsligt visades en halshuggning av en kristen. Allt gick så fort. Jag kunde inte kontrollera mina känslor utan började nästan gråta mitt i lunchen i vår konferensrum där jag åt med mina kollegor, samtidigt började jag må fysiskt illa. Scenerna etsade sig fast i hornhinnan och just i den stunden ville jag bara fly kontoret och krama min dotter.

Jag blir alltid illa berörd när människor far illa och behandlas orättvist. Jag är väldigt kluven inför dödsstraffet eftersom det är oåterkalleligt. Jag är dock övertygad om att jag skulle vara kapabel till att ta livet av en person som försökte skada min familj. Det är när samhället eller en grupp människor bestämmer sig för att ta livet av en person som det börjar bli kortslutning i min hjärna. Vad ska man tycka?

En fråga som jag har funderat mycket på är också avrättningsmetoderna i USA. El och gift. Båda är långt mer dramatiska än vad som är acceptabelt från ett civiliserat land om USA. Varför kan man inte använda en dryck som man gör på självmordskliniker i Schweiz? Det känns så civiliserat som det kan bli om man önskar livet ur någon.

Dödsstraffet är en komplex fråga som jag nog aldrig kommer kunna reda ut i mitt huvud. Frågan är om någon sund människa kan.

Att köpa en ubåt, del 1

Sökandet började redan för fem-sex år sedan. Exakt vad som utlöste min fixerade tanke vid att skaffa en ubåt minns jag inte längre. Beslutet att köpa just denna ubåt, eller rättare sagt önskan om att köpa den kom rätt tidigt. Ubåten byggdes 2006 av ett företag i Kalmartrakten. Tanken från början att sälja allt från byggsatser till färdiga ubåtar av standardkomponenter för att det skulle vara enkelt att underhålla ubåtarna. Idén är ju faktiskt inte så dum. Ubåtar generellt lider av att vara väldigt komplicerade och dyra. Anledningen till det är ganska enkelt. Vattnet är en oförlåtlig och ogästvänlig plats. Faktiskt mer ogästvänligt än rymden på många sätt. Bara ubåten inte läcker, eller kollapsar av det omgivande trycket så är man hemma. Det är just de faktorerna som normalkomponenter inte klarar av varför det mesta blir specialtillverkat.

Första besöket till Mönsterås gjorde jag redan 2010 för att bubbla med ägarna. Ganska snart insåg jag att det är speciella personer med mycket kärlek till sin produkt, men ingen som helst affärssinne. Hur kan man tillåta sig att låta en relativt nybyggd ubåt ligga på land och inte försöka göra något av det? Jag gillar snabba affärer. Ganska tidigt vet båda parter om man vill göra någon affär eller inte. Om säljaren då inte anstränger sig för att ro affären i hamn, eller försöker spela något spel brukar jag låta bli. En affär ska man kunna se tillbaka på som en positiv upplevelse. Det ska vara kul att shoppa!

Efter första besöket hos ubåtskillarna blev jag bjuden på glass vid en vacker sjö, sedan middag på en halvsunkig restaurang vid havet för att diskutera Upplevelsepresents behov. Bolagets projektledare föreslog att jag skulle betala honom för en behovsanalys, vilket jag givetvis inte var intresserad av. Jag stod där med pengarna i hand och ville köpa hans ubåt – inte bygga en ny. Detta hade han hade svårt att förstå. Eftersom han inte ville sälja föreslog jag också att de skulle fortsätta äga ubåten och jag skulle stå för en renovering. Vi skulle dela på inkomsterna. Detta var inte heller aktuellt. Mitt intryck var att speciellt projektledaren levde i sin egen värld. De vill bygga en ubåt till mig för många miljoner. Men ni har ubåt ni inte använder på land, kan inte jag få köpa den istället frågade jag.

Svaret på varför ubåten låg uppe på land fick jag fyra år senare. Projektet hade dränerat trion på energi och gjort att de hade blivit osams. Efter att ha varit med och prisförhandlat med projektledaren och renoverat ubåten med konstruktören förstår jag att de inte hade energi att fortsätta. Båda var omständliga och näst intill barnsliga att jobba med. Jag kan ärligt säga att de veckorna jag tillbringade med konstruktören under renoveringen  var en av mina jobbigaste veckor på många år. Inte fysiskt utan psykiskt. Jag kan tänka mig hur det gick till när ubåten skulle byggas och hur frustrerande det var för parterna att samarbeta. Rätt personer på rätt plats är otroligt viktigt. Fel person på fel plats i en projektgrupp kan få vilket projekt som helst att kollapsa. I deras fall var ingen av de inblandade lämpliga på sina positioner varför de inte kom längre än de gjorde. Dock ska grabbarna ha en eloge för att faktiskt ha satt ihop en ubåt med knappa resurser, det är mer än vad många individer lyckas med under en hel livstid. Affärsmässigt var det ”close, but no cigar” för dem.

En riktigt dålig dag.

Är du skadeglad? Då kommer du att äska berättelsen om min dag. Kvällen den 20 januari ringde telefonen från vaktbolaget – ni har haft inbrott på kontoret och fyra polisenheter är redan på plats säger rösten på andra sidan. Lemmel, David och Johan var också på väg till kontoret i varsin bil. Poliserna var ju på brottsplatsen så det var fri fart som gällde. Jag la allt åt sidan och Emelie fortsätte packa åt Felicia som skulle åka iväg med farmor följande morgon. Väl på kontoret konstaterade vi att inga större värden försvann, men att dörren var helt demolerad. Självrisk nästan 8500 kronor.

Tidigt på morgonen efter körde jag till flygplatsen med favorittjejerna i mitt liv, på vägen ut lämnade vi av Emelie på sitt jobb på sjukhuset eftersom vi skulle samåka för att hämta vår nya bil på Skoda på eftermiddagen. Bilen var redan två månader försenad så vi var förväntansfulla att få ta över vår vita ”Winter Edition” Skoda Octavia.

På flygplatsen gick det bra, men jag fick hålla tillbaka tårarna för att min lilla flicka skulle flyga så långt och vara borta en hel vecka. Man inser snabbt hur mycket de stora och långa kramarna från Felicia hjälper för att hantera vardagen. Jag hade också något riktigt spännande att se fram emot. Klockan tio skulle jag träffa säljaren till ett företag som dels hade ett hyreskontrakt som vi gärna ville ha, men främst ägde ett skärgårdsföretag vi absolut ville köpa. På plats klockan tio meddelade han att han inte tänker sälja. Min uppfattning är att han kunde ha ringt och sagt det för att inte slösa mer av min tid på att meddela mig personligen. Vad får man ut av det? Han har redan slösat bort veckor av mitt liv och nu ville han skaka hand och spela nån jävla riddare med en rosa fjäder i hjälmen. Det var skönt att han stod bakom en disk och höll avståndet mellan oss. Med ett stort fejkat leende lämnade vi lokalen och återvände till Skeppsbron där hantverkarna redan var i full fart att byta ut den uppbrutna dörren mot en skitful grå plåtdörr. HÄRLIGT MED ÖVERRASKNINGAR!

Tidningen Skärgården snappade upp detta och skrev en artikel om Glashuset på Strandvägen vilket du kan läsa här.

Mycket känslor hann det bli på mindre än tolv timmar, men jag hade ändå att se fram emot bilköpet senare under dagen. Ganska sur och mycket oense med Fredrik om hur vi skulle gå vidare med det avbrutna företagsköpet satt jag mest och surade över allt som hade hänt under de senaste timmarna. Jag surade också över att om Fredrik inte hade dragit ut kontakterna så länge som han gjorde under hösten så hade vi kanske suttit i en annan sits. Ibland sneglade jag på Flight Radar 24 på mobilen för att se hur långt mamma och Felicia hade kommit under sin flygning till Las Palmas,  det lättade upp sinnet lite. På eftermiddagen körde jag tillbaka till sjukhuset och plockade upp Emelie för att åka till Skoda i Sätra för att ÄNTLIGEN få hämta vår nya bil. Även där upptäckte säljaren att de hade missat att beställa vinterhjul till min bil och undrade om vi ville köra därifrån med sommardäck. EEH IDIOT det är ju fucking nysnö på vägarna, tänkte jag men fick ur mig ett vänligt ”vi väntar tills vinterhjulen kommer”. Sedan åkte vi återigen hem i lånebilen vi hade haft från Skoda sedan i december på grund av leveransförseningen. Filmen falling down är riktigt bra – där tappar han det på riktigt. Det skulle kännas befriande att göra det ibland.

Hello world!

Djupt från huvudet

Hello World.

Även fast detta inte är mitt första blogginlägg i livet är detta premiären för Fathom.nu. Innehållet kommer att vara spretigt, precis som min personlighet och intressen. Jag driver ett upplevelsebolag i Stockholm och har numera friheten att fokusera på det jag är bäst på, nämligen att förfina och utveckla nya upplevelseprodukter samt jobba med webbrelaterade uppgifter. Målet med mitt företagande är inte att driva det största bolaget i vår bransch, utan driva det roligaste och mest innovativa bolaget. De flesta, inklusive mina konkurrenter skulle nog hålla med om att jag redan har lyckats med det.

Jag har väldigt lätt för att bli passionerad över saker och fördjupa mig i kunskapen om dessa till en nivå som många säkert skulle klassa som nördigt. Det är en av anledningarna till varför bloggen fick namnet Fathom. Jag är en intresserad grubblare som rätt så ofta försjunker i djupa tankar och gillar att tänka till kring saker och ting. Det kan vara allt från hur prylar fungerar till politik och allt däremellan.  Den andra anledningen till varför jag refererar till hur man tidigare mätte vattendjup kommer också att komma fram så småningom.

Godnatt