Flygplan till Djurönäset

Processen att förbättra befintliga produkter bör vara konstant. Även om inget nytt tillkommer på en tid bör man alltid söka efter hur produkten kan förbättras, så idéerna finns färdiga då inpirationen eller tiden för att kunna jobba dyker upp. Jag har länge klurat på vad man skulle kunna titta på under vattnet när vi tar med våra kunder på undervattensturer. Statyer, bilar, bussar och till och med tågvagnar har diskuterats. Men jag studsar jämt tillbaka på två coola objekt som skulle vara kul att titta på. De två sakerna är flygplan och ubåtar. Det förstnämnda är relativt lätt att få tag på, ubåtar däremot är riktigt knepiga.

I onsdags fick jag klart från Värmdö kommun, efter en relativt kort handläggningstid om vad som gäller när man vill sänka något i vattnet. Det är kommunen eller länsstyrelsen som gör den första bedömningen om vad som gäller, sedan skall sjöfartsverket underrättas som i sin tur kontaktar KBV, lotsar och andra berörda inom området för någon typ av utlåtande. Tillstånd behövs i de allra flesta fall inte. Generellt gäller att så länge objektet inte klassas som miljöpliktig vattenverksamhet, och ligger minst 100 meter ifrån närmaste land i vatten som inte har några specialregler kring sig är det fritt fram. Denna möjlighet skall givetvis hanteras med omdöme då ingen negativ miljöåverkan får ske. Jag fick tag på ett flygplansvrak via en kompis som jag fick köpa loss för en vettig peng. Det är vraket efter SE-KVE, en PA32r301 Saratoga som havererade 2006 utanför Varberg. Haverirapporten för SE-KVE finns att läsa här.

Våra planer för SE-KVE är att köra den till Djuräset där vi kommer att lyfta utseendet på lite olika sätt, här har vi lite roliga idéer som vi undersöker. Sedan sätter vi ihop den och  börja planera saneringen av vraket och själva sänkningen. Affe på dykhuset trodde skämtsamt att vi skulle få problem med för många dykare på dykplatsen. Jag hoppas det. Förhoppningsvis kommer det också att bli ett tryggt hem för många fiskar framöver. Jag ser fram emot denna spännande projekt som kommer att ha sina utmaningar, eftersom budgeten för sänkningen är begränsad.

Jag besökte också Allt för Sjön i helgen där jag blev spontanintervjuad av Loogna på Skärgårdsradion, och det var faktiskt i direktsändning som vi släppte just denna nyhet.

SE-KVE Piper Saratoga
SE-KVE Piper Saratoga
SE-KVE Piper Saratoga
SE-KVE Piper Saratoga Söndag 1 mars 2015

 

Harmony Of The Seas

ÄNTLIGEN!

Harmony of the seas
Harmony Of The Seas med rutschkana.

Vad vi har längtat, efter ett stort Royal Caribbean fartyg med rutchkana. Mitt största ilandsproblem har varit att inte kunna åka vattenrutschkana med familjen när vi åker på kryssning med Royal Caribbean. Nu, har Royal Caribbean släppt en bild på deras nyaste fartyg, Harmony of the seas som visas med ett flertal rutschkanor.

Den gula rutschkanan mynnar ut i något som kallas för ”löken”. Här kan man tävla i att göra flest varv innan man ramlar ner i hålet i mitten. Hög ingångsfart är viktigt när man åker löken för att göra många varv.

De blå rutschkanorna verkar vara identiska, bortsett från att den ena har en genomskinlig startsektion vilket måste vara väldigt kul med tanke på hur högt upp på fartyget man startar. Bokning av din Royal Caribbean-kryssning kan du givetvis göra via kryssningsagenten. Jag kan knappt vänta tills det är dags för oss att åka och kryssa med Harmony of the Seas. Fartygen byggs just nu i St. Nazaire i Frankrike och kommer att göra sin jungfrufärd i April 2016.

Lasse Vs. ”The Stig”

The Stig And I
The Stig and I

I onsdags var jag och Patrik iväg till Mekonomens verkstadsmässa i Infra City för att medverka med Upplevelsepresents Segways. Ganska ofta får vi medverka på olika mässor med våra fordon för att sätta ett leende på besökarnas läppar. Resten av gänget var på Älvsjömässan och medverkade på UF-mässan med samma syfte.

Segwaybana på UF-mässan
Segwaybana på Älvsjömässan

Royne hade knåpat ihop en helt ny bana med hinder OCH ett tidtagningssystem som fungerade med en laser. Supersnyggt och proffsigt byggt. Det var det överlägset snyggaste mässbanan vi någonsin har haft. Det känns jätteskönt att äntligen ha hjälp av en duktig person som gör ett riktigt bra jobb med det praktiska kring våra egna upplevelser. För bara ett år sedan gjorde jag samma mängd arbete som tre personer gör nu, kvaliteten höjs givetvis därefter.

The stig
Jag, Patrik och Ben Collins

Tillbaka till mässan med Mekonomen. Ryktet genom mässhallen spred sig snabbt när den mytomspunne ”The Stig” anlände. Cirka 99,9% av de närvarande på mässan var starkt motorintresserade och kunde alla avsnitt och skämt utantill från programmet. Nu stod han där, Ben Collins i sin vita racingoverall och hjälm. En gång superhemlig, nu tillgänglig för allmänheten för att ge en smak av programmet Top Gear. Jag och Patrik var de enda som åkte runt på hjul på mässan, förutom mässans stjärna. Det såg ”The Stig” direkt och körde upp bredvid mig och Patrik med sin Renault Twizy och pekade bestämt. ”You wanna race?” det gick som ett sus i publiken och några började tjoheja och applådera. Jag fick just chansen att rejsa mot ”The Stig”, inomhus i en mässhall fullt med monter som enda banmarkör. ”Hell yeah” sa jag varpå vi började nedräkningen. Sedan följde veckans roligaste sekunder med ”The Stig” hack i hälarna på mig med sin vita Renault Twizy. Vi bjöd på både däckskrik och några tvära inbromsningar för att minimera skadorna på ”banmarkeringarna” – d.v.s all utställningsmonter längs banan.

Renault twizy och The Stig
Renault Twizy med The Stig

Tack för denna fantastiska möjlighet upplevelse Mekonomen!

 

Ubåten Marlin S102

I fredags träffade jag Magnus Lundbeck som ska hjälpa oss köra ubåten när vi behöver avlastning med turistkörningarna. Han är en av tre nya kaptener som ska utbildas i vår. Det som var extremt intressant med Magnus var all hans erfarenhet från ubåtskörningarna som gjordes med Dykab som målresurs åt Marinen. Magnus jobbar till vardags som tungdykare med uppdrag över hela världen. Mycket spännande som jag säkert kommer att få anledning till att återkomma om.  Jag är övertygad om att Magnus kommer att tillföra mycket kloka tankar till vår verksamhet. Intressant med denna Ubåt är att det var sista ubåten från Marlin submarines i denna serie som konstruerades av Paul Moorhouse. Denna ubåt hette Marlin S102 och föregångaren hette S101. Synligt på bilderna är två extra elmotorer bakom tornet och en i aktern. Den aktre thrustern användes för att minimera ljudsignaturen och den vertikala thrustern användes för att reglera ubåtens djup på ett enkelt sätt. Detta är något som vi också har funderat på att skaffa till vår ubåt. Alla bilder nedan tillhör Magnus Lundbeck och får inte användas utan lov.

Marlin S102 specifikationer

  • Längd: 9,55 meter
  • Bredd: 1,27 meter
  • Höjd: 2,3 meter
  • Vikt: 5,5 ton
  • Max dykdjup: 200 meter
  • Dieselmotor: Perkins diesel 37 kw vid 3000 varv
  • Intern elmotor: 7,5 kw
  • Hastigheter: 8 knop i ytläge, 5 knop i u-läge
  • Ballast: 1400 liter + 50 trimtank
  • Högtrycksluft: 45 liter @ 210 bar = 9450 liter
Ubåten Marlin under samövning med Marinen 2002
Ubåten Marlin under samövning med Marinen 2002
Ubåten Marlin från Dykab
Ubåten Marlin från Dykab
Ubåten Marlin under samövning med Marinen 2002
Ubåten Marlin under tillsyn, notera det stora undervattensfönstret i fören.

 

 

Ubåtsområde utanför Djurönäset

Häromdagen släppte sjöfartsverket notis 10131 som innehöll ett upplysningsområde relaterad till vår ubåtsverksamhet. Jag kontaktade Sjöfartsverket via formuläret på deras hemsida. Efter några samtal och mail är nu allt klart och publicerat bara fyra veckor senare. Väldigt snabbt jobbat tycker jag. Min personliga erfarenhet av  Svenska myndigheter som har hand om sjöfartsfrågor är mycket positivt.

Anledningen till jag ville ha till ett upplysningsområde var att många båtförare struntade i både dykflaggor och andra varningar och brände förbi i 20-30 knop bara några meter ifrån ubåten. Vissa utan någon riktig uppsikt. Ganska kaxigt med tanke på att Kustbevakningen har sin Djuröbas bara ett tiotal meter ifrån oss. Tack vare uppgiften i sjökortet kommer förhoppnings flera att hålla utkik efter vår verksamhet, och anpassa sin framfart efter rådande ”trafik”. Tack Sjöfartsverket!

Ubåtsområde
Ubåtsområde utanför Djurönäset.

Radarparet och Saab 340

Claes Martinsson och Stefan Löfgren har varit ett radarpar inom flyget i åtminstone ett decennium. Duon har nära 30 flygplanstester bakom sig, där de har flugit allt från EuroCub till Jas 39 Gripen. De har en förkärlek till flygplan av lite  ”roligare” karaktär som de själva beskriver det. Du har kanske läst deras bok om Bunge flygfält eller till och med flugit med dessa två herrar när de flyger för Novair respektive SAS till vardags.  Jag lärde känna Claes i 17-18-årsåldern när vi flög på Vängsö flygfält tillsammans. Claes kallades för ”Towman” och samlade flygtid genom att bogsera segelflygplan.

Claes Martinsson och Stefan Löfgren
Claes Martinsson och Stefan Löfgren i besöksentrén på Saab.

Arbetsdagen drog igång strax innan klockan sex på morgonen denna krispigt kalla februarimorgon. Stefan som till vardags är kapten på SAS är van vid att gå upp tidigt, vilket märks på hans pigga hälsning innan han hoppar in i bilen. God morgon säger jag med en kaffe i handen smått bländad av den svaga instrumentbelysningen i min bil. Vi har en tvåtimmars bilresa framför oss till Linköping, där SAAB 340 ska provflygas av Stefan och fotograferas av Claes för Flygrevyns räkning. Något som faktiskt  inte har gjorts i tidningens regi tidigare, i alla fall inte sedan flygblaskan började tryckas i färg. Vid 6:30 ringer Stefans telefon. Nu har Classe hamnat i diket säger Stefan instinktivt, de hade kommit överens om att ringa varandra vid sju. Men Claes skulle bara kolla om vi var på väg och om allt var bra med oss. Bilfärden går snabbt och vi diskuterar allt från haverier till flygplansinstrument och flyghistoria. Det är lätt att hänföras av Stefans berättelser från flygets värld. Min egna flygerfarenhet är begränsad till det lättare flyget och på sin höjd lite simulatorflygning på Arlanda, varför det är extra kul att diskutera flyg från andra infallsvinklar.

Genomgång av bildvinklar
Genomgång av bildvinklar

Efter att ha besökt de flesta infarterna till Saab kom vi till slut rätt till besökscentret. Efter legitimationskontroll promenerade vi bort till huvudhangaren. Från konferensrummet hade vi utsikt över hangaren där det fanns ett flertal flygplan från Saab som omgavs av ett myller med tekniker. I rummet sitter två ödmjuka journalister från flygrevyn med ett halvt dussin representanter från Saab. Claes och Stefan är samspelta och berättar vad de har för förväntningar med dagen. Snabbt åker några modeller fram och kameravinklar diskuteras. Från början var det tänkt att Claes skulle fotografera från SK-60, men det ändrades till en MU-2 med en lucka i golvet för att möjliggöra nya vinklar. Det är ett högst professionellt team som planerar uppdraget i minsta detalj. Under briefingen på cirka två timmar repeteras bland annat flygvägar, detaljer kring roteflygningen och kameravinklar. Det får aldrig råda tvivel om vem som följer vem i formationen och vem som styr flygplanet ombord på Saaben. Chefspiloten på Saab påpekar riskerna med fotoflygningar och alla är överens om att ingen bild är värd att dö för. Stefans instruktör påminner om risken att överlasta motorn, i fartregistret vi kommer att flyga är det dock inget problem försäkrar instruktören. Pressen som Claes och Stefan har på sig är stor. Det satsas mycket på att journalisterna från Flygrevyn ska få ta del av allt Saab 340 har att erbjuda både system och manövermässigt samt estetiskt.

En nyputsad Saab 340 i hangaren
En nyputsad Saab 340 i hangaren

Innan lunch hinner vi med att titta i hangaren och ”vår” Saab 340, SE-KSI. Flygplanet är putsad och klar att flygas utan en smutsfläck över sin smäckra struktur. Till och med landningsställen är nyputsade. Man skulle kunna tro att flygplanet är fabriksnytt. Kärleken till flygplanen är märkbart stor hos Saabs personal.

Claes fotografererar Stefan

Ombord i cockpit på SE-KSI finns två testpiloter från Saab, samt Stefan i vänstersätet. I roteettan, d.v.s. fotoflygplanet MU-2 finns förutom piloten från Nyge Aero även Claes, Saabs egna fotograf samt jag som agerar assistent åt Claes. Ingenting lämnas åt slumpen. Allt inklusive Claes fotoutrusning dubbelkollas innan vi åker iväg.

Saab 340 fotograferad från MU2
Saab 340 fotograferad från MU-2
Claes Martinssons arbetsplats
Claes Martinssons arbetsplats för dagen
Nyge Aeros MU2, denna med lucka i golvet och wirevinsch.
Nyge Aeros MU-2, denna med lucka i golvet och wirevinsch.

Dagens schema är minutiöst planerad av Saab, inklusive fikapauserna. Startup sker på minuten som planerat varpå vi backtrackar tillsammans med Saaben till bana 29. MU-2:an visar på en imponerande stighastighet, något som Claes inte är sen att påpeka med ett stort leende. Ungefär i höjd med Västervik har vi etablerat en tillfredsställande rote och fotosessionen påbörjas. Från kabinen ser jag Saaben närma sig via en bakåtriktad kamera som i normala fall filmar målkorven som MU-2 brukar bogsera. Med precisa kommandon från Claes finner roten vinklarna och bilden sitter snart. Själva fotosessionen är allt från glamouröst. Claes får ligga på golvet inklämd invid en halvstor lucka som har öppnats upp mellan förarsätet och wireaggregatet, det drar ganska mycket och det är kallt. Golvytan är precis så stor att Claes kan ligga med kroppen runt wireaggregatet i en obekväm fosterställning. Nästa vinkel är planflykt och sväng i rote. Även här sitter bilden ganska snart och jag imponeras av det väloljade samspelet mellan alla inblandade. Jag får efter flygningen veta att Stefan flög hela passet själv med endast ett fåtal instruktioner/tips från testpiloterna ombord. Inte illa utan någon som helst erfarenhet från maskinen, och endast väldigt begränsad erfarenhet från turboprop. Saab 340 är tydligen en lättflugen maskin med ett cockpitsystem som är närmast självförklarande.

Saab 340 i formation med MU2
Saab 340 i formation med MU2
MU-2 på kort final till bana 29 Linköping
MU-2 på kort final till bana 29 Linköping

När Claes ger klartecken bryter vi formationen med en markerad vänstersväng samtidigt som Saaben bryter höger. Det känns som en halvmärklig grej att vara med om just då, att titta ut genom den halvstora golvluckan på huk och samtidigt pressas ner under en kort stund samtidigt som vi svänger brant tillbaka mot fastlandet. Efter att ha fått klarering att återvända till Linköping flygplats är Claes inte sen att fråga om han får provspaka MU-2:an. Piloten Henrik lämnar över spakarna när vi passerar Ringarum och efter tre vingtippningar verkar allt sitta. Tio minuter senare står vi på marken efter att ha gjort en perfekt landning på bana 29. Jag får lust att applådera på skoj efter sättningen men hejdar mig samtidigt som Claes lämnar över spakarna och ser märkbart nöjd ut. Vem skulle inte det efter att ha fått uppleva en dag som denna?

Flygrevyns fotograf på lastbilsflak
Flygrevyns fotograf på lastbilsflak

Ungefär 20 minuter senare kommer Stefan gör en planerad studs och gå med SE-KSI. Stigvinkeln skvallrar om att kärran är så gott som tom. Under den andra och sista inflygningen till bana 29 har Jasen bakom Stefan lite mer bråttom och gör en dundrande go around. Hjärtat slår några extra glädjeslag och jag står där med ett leende från öra till öra. De andra i gänget, som allihop har flugit Jas reagerar knappt på Jasens imponerande muller. Bortskämda flygnördar tänker jag och njuter till fullo.

Saab 340 med motorerna igårBesättningen på Saab 340

När dörren till 340:an öppnas kliver Stefan ner på trappan med ett stort leende, samtidigt som piloten ger tummen upp till mig och Claes. Flygningen hade gått bra. Claes är inte sen med att pika Stefan för hans landning som orsakade Jasens go around. Himlen är fortfarande näst intill klar med årets kanske första värmande solstrålar i ryggen och en tydlig eufori sprider sig på plattan. Flygningen gick som planerat och bilderna blev enligt förväntan eller bättre konstaterar Claes. Saabs väloljade underhållsorganisation börjar på en gång putta in SE-KSI i hangaren.

DSC_5672

Det är svårt att inte bli imponerad av dessa två urflygnördar som efter hårt och målmedvetet arbete har lyckats skapa sig världens roligaste jobb, och dessutom blivit världsduktiga på det. Heja Stefan och Claes!

 

Stolt

I början av veckan släpptes Upplevelsepresents nyaste familjemedlem. Det är sajten Kryssningsagenten.se som Per har tagit under sina vingar och byggt ihop på några månader. Ett riktigt hästjobb. Idén kom efter en studieresa med Hurtigruten för ganska exakt ett år sedan, då tyckte vi att sajten skulle heta PerLasses efter en annan stor aktör på marknaden. Men namnet blev till slut kryssningsagenten. Mitt intresse för kryssningar väcktes av en kompis som jag träffade i samband med att vi fick agenturen för Virgin Galactic. Gary drev (och driver fortfarande) resebyrån Woodsidetravel och de är riktigt stora på kryssningar. Vi säljer i dagsläget kryssningar från Azamara, Royal Caribbean, Celebrity, Hurtigruten samt Seadream. Bara rederier vi själva har provat och gillar. Därmed har vi anledning att prova fler rederier framöver. 🙂
De första samtalen började rulla bara några timmar efter lansering, ett gott tecken.

Kryssningsagenten.se
Kryssningsagenten.se

Att köpa en ubåt, del 2

När jag startade Upplevelsepresent gjorde jag lanseringen med en partner, Henrik. Vi teamade ihop oss efter att jag hade annonserat på ett webbforum. Detta var också andra försöket att lansera upplevelsepresent.se och jag visste att jag var tvungen att lyckas, en partner var nödvändigt. När projektet drog igång hade vi inga konkurrenter utom Box Experience. Henrik var ( i alla fall då) en pessimist som ofta såg det negativa eller det potentiellt negativa i det mesta först, han verkade också ha problem att visa känslor eller släppa någon (mig) inpå livet vilket försvårade samarbetet. Den negativa inställningen tog ut sin rätt till slut och han orkade inte fortsätta efter drygt ett år. Han nämnde ordet utbränd några gånger men jag vet inte riktigt vad jag ska tro, för i samma veva körde han fuling efter fuling under förhandlingarna och jobbade sedan vidare med sitt ordinarie jobb. Han ville inte heller prata med mig direkt under förhandlingarna om utköpet av honom. Med facit i hand är jag givetvis glad att han var med i början, men också att han hoppade av så tidigt som han gjorde så bolaget kunde börja flyga på riktigt. Investmentbolaget som gjorde affären med oss håller fortfarande fast vid att ”Berkan” var en av de märkligaste personerna de hade gjort affärer med. För mig tog det många år innan jag kunde tänka tillbaka på den transaktionen utan riktigt arga känslor. Man blir allt duktigare att hantera motgångar ju längre man har drivit ett företag. Jag har också insett att de flesta nya projekt innebär motgångar som ofta sätter ärr i ens psyke.

Min förmåga att hantera motgångar kom väl till pass när ubåtsaffären skulle realiseras och verksamheten köras igång. Konstruktören, som också var byggledare hade ett starkt flygintresse och vi hade mycket att prata om. Det var en person som jag kunde sitta och prata länge med om olika spännande saker. Det som skiljde oss var arbetssättet. Han var slarvig, ofokuserad och hade svårt att lyssna på kundens (alltså mina) önskemål. Det lovades saker till höger och vänster (förmodligen i all välmening) men när det var dags att realisera dessa låg det väldigt långt bort. Han hade också ett starkt intresse för vapen. När vi hade kniven mot strupen tidsmässigt kunde han ta fram en Soft Air Gun eller en pilbåge och börja springa runt och skjuta på saker. Här gällde det att vara diplomatisk och styra hans beteende, lite som man gör med barn för att få saker gjorda. Ibland kunde han hävda att renoveringen stod still för att vi saknade vissa saker. När prylarna sedan kom till verkstaden kunde de sedan sitta på verkstadsgolvet i veckor innan de kom till användning. Vissa viktiga saker kom aldrig till användning över huvud taget.

Men låt oss ta det från början. Eftersom jag hade lättare för att kommunicera med konstruktören, och för att projektledaren hade avböjt att sälja till oss vid tidigare tillfällen bestämde jag mig för att hålla kontakten med konstruktören som också hade ubåten som inventarie i sitt bolag. Det säljande företaget bestod av trion projektledaren, projektledarens bror samt konstruktören.

Efter att ha haft kontakt årligen under flera års tid öppnade konstruktören upp för att sälja under sommaren 2013. Jag fick en prisindikering, och han bedyrade flera gånger både över telefon och mail att han skulle sälja oavsett vad projektledaren tyckte, ubåten kunde inte stå på hans tomt längre. Well, här kom första osanningen. När det var dags att sälja lade han sig platt på rygg och struntade helt i vad han hade lovat gällande kontrakt, pris och förfarande. Vi är nu i slutet av 2013, försäljningen av ubåtsturer rullar på hemsidan och helt plötsligt är det osäkert om affären blir av trots tidigare överenskommelse. Lätt panik infann sig på vårt kontor på Skeppsbron. Vad skulle vi göra? Jag började parallellt ta kontakt med andra ubåtssäljare igen.

Jag mår illa.

Tidigare i veckan var det någon som delade ett klipp från Islamiska Staten (IS) på Facebook. Jag trodde att det skulle vara ett nyhetsinslag om det pågående kriget, men plötsligt visades en halshuggning av en kristen. Allt gick så fort. Jag kunde inte kontrollera mina känslor utan började nästan gråta mitt i lunchen i vår konferensrum där jag åt med mina kollegor, samtidigt började jag må fysiskt illa. Scenerna etsade sig fast i hornhinnan och just i den stunden ville jag bara fly kontoret och krama min dotter.

Jag blir alltid illa berörd när människor far illa och behandlas orättvist. Jag är väldigt kluven inför dödsstraffet eftersom det är oåterkalleligt. Jag är dock övertygad om att jag skulle vara kapabel till att ta livet av en person som försökte skada min familj. Det är när samhället eller en grupp människor bestämmer sig för att ta livet av en person som det börjar bli kortslutning i min hjärna. Vad ska man tycka?

En fråga som jag har funderat mycket på är också avrättningsmetoderna i USA. El och gift. Båda är långt mer dramatiska än vad som är acceptabelt från ett civiliserat land om USA. Varför kan man inte använda en dryck som man gör på självmordskliniker i Schweiz? Det känns så civiliserat som det kan bli om man önskar livet ur någon.

Dödsstraffet är en komplex fråga som jag nog aldrig kommer kunna reda ut i mitt huvud. Frågan är om någon sund människa kan.

Att köpa en ubåt, del 1

Sökandet började redan för fem-sex år sedan. Exakt vad som utlöste min fixerade tanke vid att skaffa en ubåt minns jag inte längre. Beslutet att köpa just denna ubåt, eller rättare sagt önskan om att köpa den kom rätt tidigt. Ubåten byggdes 2006 av ett företag i Kalmartrakten. Tanken från början att sälja allt från byggsatser till färdiga ubåtar av standardkomponenter för att det skulle vara enkelt att underhålla ubåtarna. Idén är ju faktiskt inte så dum. Ubåtar generellt lider av att vara väldigt komplicerade och dyra. Anledningen till det är ganska enkelt. Vattnet är en oförlåtlig och ogästvänlig plats. Faktiskt mer ogästvänligt än rymden på många sätt. Bara ubåten inte läcker, eller kollapsar av det omgivande trycket så är man hemma. Det är just de faktorerna som normalkomponenter inte klarar av varför det mesta blir specialtillverkat.

Första besöket till Mönsterås gjorde jag redan 2010 för att bubbla med ägarna. Ganska snart insåg jag att det är speciella personer med mycket kärlek till sin produkt, men ingen som helst affärssinne. Hur kan man tillåta sig att låta en relativt nybyggd ubåt ligga på land och inte försöka göra något av det? Jag gillar snabba affärer. Ganska tidigt vet båda parter om man vill göra någon affär eller inte. Om säljaren då inte anstränger sig för att ro affären i hamn, eller försöker spela något spel brukar jag låta bli. En affär ska man kunna se tillbaka på som en positiv upplevelse. Det ska vara kul att shoppa!

Efter första besöket hos ubåtskillarna blev jag bjuden på glass vid en vacker sjö, sedan middag på en halvsunkig restaurang vid havet för att diskutera Upplevelsepresents behov. Bolagets projektledare föreslog att jag skulle betala honom för en behovsanalys, vilket jag givetvis inte var intresserad av. Jag stod där med pengarna i hand och ville köpa hans ubåt – inte bygga en ny. Detta hade han hade svårt att förstå. Eftersom han inte ville sälja föreslog jag också att de skulle fortsätta äga ubåten och jag skulle stå för en renovering. Vi skulle dela på inkomsterna. Detta var inte heller aktuellt. Mitt intryck var att speciellt projektledaren levde i sin egen värld. De vill bygga en ubåt till mig för många miljoner. Men ni har ubåt ni inte använder på land, kan inte jag få köpa den istället frågade jag.

Svaret på varför ubåten låg uppe på land fick jag fyra år senare. Projektet hade dränerat trion på energi och gjort att de hade blivit osams. Efter att ha varit med och prisförhandlat med projektledaren och renoverat ubåten med konstruktören förstår jag att de inte hade energi att fortsätta. Båda var omständliga och näst intill barnsliga att jobba med. Jag kan ärligt säga att de veckorna jag tillbringade med konstruktören under renoveringen  var en av mina jobbigaste veckor på många år. Inte fysiskt utan psykiskt. Jag kan tänka mig hur det gick till när ubåten skulle byggas och hur frustrerande det var för parterna att samarbeta. Rätt personer på rätt plats är otroligt viktigt. Fel person på fel plats i en projektgrupp kan få vilket projekt som helst att kollapsa. I deras fall var ingen av de inblandade lämpliga på sina positioner varför de inte kom längre än de gjorde. Dock ska grabbarna ha en eloge för att faktiskt ha satt ihop en ubåt med knappa resurser, det är mer än vad många individer lyckas med under en hel livstid. Affärsmässigt var det ”close, but no cigar” för dem.