Kategori: Ubåt

Ubåtsområde utanför Djurönäset

Häromdagen släppte sjöfartsverket notis 10131 som innehöll ett upplysningsområde relaterad till vår ubåtsverksamhet. Jag kontaktade Sjöfartsverket via formuläret på deras hemsida. Efter några samtal och mail är nu allt klart och publicerat bara fyra veckor senare. Väldigt snabbt jobbat tycker jag. Min personliga erfarenhet av  Svenska myndigheter som har hand om sjöfartsfrågor är mycket positivt.

Anledningen till jag ville ha till ett upplysningsområde var att många båtförare struntade i både dykflaggor och andra varningar och brände förbi i 20-30 knop bara några meter ifrån ubåten. Vissa utan någon riktig uppsikt. Ganska kaxigt med tanke på att Kustbevakningen har sin Djuröbas bara ett tiotal meter ifrån oss. Tack vare uppgiften i sjökortet kommer förhoppnings flera att hålla utkik efter vår verksamhet, och anpassa sin framfart efter rådande ”trafik”. Tack Sjöfartsverket!

Ubåtsområde
Ubåtsområde utanför Djurönäset.

Att köpa en ubåt, del 2

När jag startade Upplevelsepresent gjorde jag lanseringen med en partner, Henrik. Vi teamade ihop oss efter att jag hade annonserat på ett webbforum. Detta var också andra försöket att lansera upplevelsepresent.se och jag visste att jag var tvungen att lyckas, en partner var nödvändigt. När projektet drog igång hade vi inga konkurrenter utom Box Experience. Henrik var ( i alla fall då) en pessimist som ofta såg det negativa eller det potentiellt negativa i det mesta först, han verkade också ha problem att visa känslor eller släppa någon (mig) inpå livet vilket försvårade samarbetet. Den negativa inställningen tog ut sin rätt till slut och han orkade inte fortsätta efter drygt ett år. Han nämnde ordet utbränd några gånger men jag vet inte riktigt vad jag ska tro, för i samma veva körde han fuling efter fuling under förhandlingarna och jobbade sedan vidare med sitt ordinarie jobb. Han ville inte heller prata med mig direkt under förhandlingarna om utköpet av honom. Med facit i hand är jag givetvis glad att han var med i början, men också att han hoppade av så tidigt som han gjorde så bolaget kunde börja flyga på riktigt. Investmentbolaget som gjorde affären med oss håller fortfarande fast vid att ”Berkan” var en av de märkligaste personerna de hade gjort affärer med. För mig tog det många år innan jag kunde tänka tillbaka på den transaktionen utan riktigt arga känslor. Man blir allt duktigare att hantera motgångar ju längre man har drivit ett företag. Jag har också insett att de flesta nya projekt innebär motgångar som ofta sätter ärr i ens psyke.

Min förmåga att hantera motgångar kom väl till pass när ubåtsaffären skulle realiseras och verksamheten köras igång. Konstruktören, som också var byggledare hade ett starkt flygintresse och vi hade mycket att prata om. Det var en person som jag kunde sitta och prata länge med om olika spännande saker. Det som skiljde oss var arbetssättet. Han var slarvig, ofokuserad och hade svårt att lyssna på kundens (alltså mina) önskemål. Det lovades saker till höger och vänster (förmodligen i all välmening) men när det var dags att realisera dessa låg det väldigt långt bort. Han hade också ett starkt intresse för vapen. När vi hade kniven mot strupen tidsmässigt kunde han ta fram en Soft Air Gun eller en pilbåge och börja springa runt och skjuta på saker. Här gällde det att vara diplomatisk och styra hans beteende, lite som man gör med barn för att få saker gjorda. Ibland kunde han hävda att renoveringen stod still för att vi saknade vissa saker. När prylarna sedan kom till verkstaden kunde de sedan sitta på verkstadsgolvet i veckor innan de kom till användning. Vissa viktiga saker kom aldrig till användning över huvud taget.

Men låt oss ta det från början. Eftersom jag hade lättare för att kommunicera med konstruktören, och för att projektledaren hade avböjt att sälja till oss vid tidigare tillfällen bestämde jag mig för att hålla kontakten med konstruktören som också hade ubåten som inventarie i sitt bolag. Det säljande företaget bestod av trion projektledaren, projektledarens bror samt konstruktören.

Efter att ha haft kontakt årligen under flera års tid öppnade konstruktören upp för att sälja under sommaren 2013. Jag fick en prisindikering, och han bedyrade flera gånger både över telefon och mail att han skulle sälja oavsett vad projektledaren tyckte, ubåten kunde inte stå på hans tomt längre. Well, här kom första osanningen. När det var dags att sälja lade han sig platt på rygg och struntade helt i vad han hade lovat gällande kontrakt, pris och förfarande. Vi är nu i slutet av 2013, försäljningen av ubåtsturer rullar på hemsidan och helt plötsligt är det osäkert om affären blir av trots tidigare överenskommelse. Lätt panik infann sig på vårt kontor på Skeppsbron. Vad skulle vi göra? Jag började parallellt ta kontakt med andra ubåtssäljare igen.

Att köpa en ubåt, del 1

Sökandet började redan för fem-sex år sedan. Exakt vad som utlöste min fixerade tanke vid att skaffa en ubåt minns jag inte längre. Beslutet att köpa just denna ubåt, eller rättare sagt önskan om att köpa den kom rätt tidigt. Ubåten byggdes 2006 av ett företag i Kalmartrakten. Tanken från början att sälja allt från byggsatser till färdiga ubåtar av standardkomponenter för att det skulle vara enkelt att underhålla ubåtarna. Idén är ju faktiskt inte så dum. Ubåtar generellt lider av att vara väldigt komplicerade och dyra. Anledningen till det är ganska enkelt. Vattnet är en oförlåtlig och ogästvänlig plats. Faktiskt mer ogästvänligt än rymden på många sätt. Bara ubåten inte läcker, eller kollapsar av det omgivande trycket så är man hemma. Det är just de faktorerna som normalkomponenter inte klarar av varför det mesta blir specialtillverkat.

Första besöket till Mönsterås gjorde jag redan 2010 för att bubbla med ägarna. Ganska snart insåg jag att det är speciella personer med mycket kärlek till sin produkt, men ingen som helst affärssinne. Hur kan man tillåta sig att låta en relativt nybyggd ubåt ligga på land och inte försöka göra något av det? Jag gillar snabba affärer. Ganska tidigt vet båda parter om man vill göra någon affär eller inte. Om säljaren då inte anstränger sig för att ro affären i hamn, eller försöker spela något spel brukar jag låta bli. En affär ska man kunna se tillbaka på som en positiv upplevelse. Det ska vara kul att shoppa!

Efter första besöket hos ubåtskillarna blev jag bjuden på glass vid en vacker sjö, sedan middag på en halvsunkig restaurang vid havet för att diskutera Upplevelsepresents behov. Bolagets projektledare föreslog att jag skulle betala honom för en behovsanalys, vilket jag givetvis inte var intresserad av. Jag stod där med pengarna i hand och ville köpa hans ubåt – inte bygga en ny. Detta hade han hade svårt att förstå. Eftersom han inte ville sälja föreslog jag också att de skulle fortsätta äga ubåten och jag skulle stå för en renovering. Vi skulle dela på inkomsterna. Detta var inte heller aktuellt. Mitt intryck var att speciellt projektledaren levde i sin egen värld. De vill bygga en ubåt till mig för många miljoner. Men ni har ubåt ni inte använder på land, kan inte jag få köpa den istället frågade jag.

Svaret på varför ubåten låg uppe på land fick jag fyra år senare. Projektet hade dränerat trion på energi och gjort att de hade blivit osams. Efter att ha varit med och prisförhandlat med projektledaren och renoverat ubåten med konstruktören förstår jag att de inte hade energi att fortsätta. Båda var omständliga och näst intill barnsliga att jobba med. Jag kan ärligt säga att de veckorna jag tillbringade med konstruktören under renoveringen  var en av mina jobbigaste veckor på många år. Inte fysiskt utan psykiskt. Jag kan tänka mig hur det gick till när ubåten skulle byggas och hur frustrerande det var för parterna att samarbeta. Rätt personer på rätt plats är otroligt viktigt. Fel person på fel plats i en projektgrupp kan få vilket projekt som helst att kollapsa. I deras fall var ingen av de inblandade lämpliga på sina positioner varför de inte kom längre än de gjorde. Dock ska grabbarna ha en eloge för att faktiskt ha satt ihop en ubåt med knappa resurser, det är mer än vad många individer lyckas med under en hel livstid. Affärsmässigt var det ”close, but no cigar” för dem.

Ny idé

Ganska ofta får jag nya idéer. Vissa bättre än andra. Jag ser aldrig begränsningen i att genomföra idéerna men det måste kännas rätt i magen. Man måste också våga misslyckas för att vinna i längden. I fredags – när vi satt vid fikabordet pratade vi om att erbjuda annonsering under vattnet i storbildsformat. Vilket i sig är rätt kul men inte speciellt utmanande.

Diskussionerna ledde fram till att jag ville bygga en undervattenshangar till ubåten. Det är fantastiskt kul att jobba med ett kreativt team omkring sig. En timme senare hade vi de första 3D-skisserna färdiga och en kollega och gammal skolkompis började kolla upp de legala hindren som kunde stoppa bygget. Vi får se vart detta projekt tar vägen men det är MYCKET spännande. Givetvis ska vi ha både bar, konferens och hotellrum i hangaren. Som taget från James Bond eller Mad Max. Vem skulle inte vilja ta ubåten till vår undervattensbas?

Just ny lyssnar jag på låten Hozier Take Me To Church och myser till mina egna tankar. Den låten skulle passa bra under invigningen av hangaren. Jag älskar nya projekt.

Undervattensbas Ubåt
Första skissen av undervattensbasen för ubåten.

Nya ubåtsobservationer

Idag presenterade DN bilder på en ubåtsobservation utanför Lidingö. Min första tanke var att det är vår ubåt som har blivit fotograferad, då ubåten på bilden är väldigt lik vår ubåt. Det datumet som fotografen angav var dock ubåten på land, på Bullandö Marina vilket uteslöt den möjligheten. För någon vecka sedan ringde Aftonbladet om en bild som de fick från en läsare. Den gången var det det fyren Tjärven som läsaren fotograferade, jag själv kunde inte ”syna bluffen” på den lilla bilden i min mobil men kunde i alla fall bekräfta att det inte var vår ubåt på bilden innan Aftonbladet publicerade den. Försvaret angav efteråt att det var ganska vanligt att just den fyren förväxlades med ubåtar.

Telefonen brukar ringa så fort ubåtar har rapporterats till media eller om det uppkommer frågor om ubåtar. Det rings och mailas från både journalister, gamla militärer och konspirationsteoretiker. Sedan vi köpte vår ubåt har vi samlat på oss en hel del kunskaper som journalister inte har kvalificerade kunskaper om. När det kommer till försvarsrelaterade frågor brukar vi avböja kommentar, då vi faktiskt inte vet mer än någon annan civilist.

Vi gör exakt samma saker som militären gör med sina ubåtar utom att avfyra vapen vilket sätter oss i en unik ställning. Exempel på sådant vi upplever varje dag i vår ubåtsverksamhet utanför Djurönäset:

  • Vi ser släpmärken från vår egen ubåt.
  • Vi vet hur en ubåt manövreras, rör sig och hur en ubåt låter.
  • Vi vet vart det faktiskt är troligt att en miniubåt kan befinna sig rent operativt.
  • Vi vet hur man kör en ubåt och vad det kan uppkomma för navigationssvårigheter.

Ovanstående är egentligen inga konstigheter att ha kännedom om. Det är jämförbart med att kunna köra bil och kan svara på frågor om just bilkörning.

Det har hänt ett flertal gånger att medier har blivit tipsade om ”ryska ubåtar” när fotografen i själva verket har tagit bilder på vår ubåt. Det har också hänt att fotografen har uppgett felaktiga uppgifter om när och/eller var dessa bilder är tagna. Medierna är dock noga med att kontrollera tips, i alla fall när det gäller ubåtstips. Jag tycker jag att det är märkligt att vissa i civilbefolkningen är mer benägna att rapportera ubåtsbilder till media än till försvaret. Men det kallas visst mediakåthet.

Sedan har vi  kategorin som twittrar och bloggar. Många älskar att trissa upp stämningen genom att häva ur sig konstateranden som de inte har belägg för, här har vi fått en hel del kommentarer som har spridit dålig stämning, om inte annat på vårt kontor. Senast idag var det en twittrare som tyckte att vi var omdömeslösa som inte hade en mer uppmärkt ubåt och att vi fortsatte att köra trots pågående skarp insats, men det är bara att svälja. Jag vet inte riktigt vad folk förväntar sig av en civil ubåt. Istället för att förfäras över att det finns civila ubåtar borde man förlita sig på att vi har en tillfredställande dialog med försvaret – vilket vi har.

Vi är också enkla att kontakta av allmänheten. Så även fast vissa av samtalen kan vara påfrestande långa och konspiratoriska föredrar jag dem som faktiskt frågar. Jag har aldrig hört om någon som blir illa berörd av att man kör runt med en Willys Jeep mitt i stan eller att man flyger före detta militärflygplan över Stockholm. Det senare har jag gjort många gånger utan att bli rapporterad en enda gång. Men det får bli en annan historia.