Kategori: Skärgården

Försvarets förmåga begränsas av byråkratin

Strax efter att vi köpte ubåten och när media började skriva om köpet, blev vi kontaktade av försvarsmakten med frågan om vi kunde tänka oss att bistå som målresurs med Malen. Efter ungefär ett års byråkrati fick vi möjligheten att vara med under sex övningsdagar och visa vad vi kan hjälpa till med. Det var resultatet av hårt internt arbete av en handfull anställda på Marinen som verkligen ville ha med oss. De insåg värdet av att träna mot en riktig ubåt. Förfrågan skedde långt innan den stora ubåtsjakten 2014.  Med våra begränsade resurser lyckades vi prestera riktigt bra samtidigt som vi lärde oss mycket inför kommande övningar. Vi pushade våra nyförvärvade ubåtskunskaper till max och lärde oss mycket om ubåten och dess kapacitet. Framförallt hur välbyggd ubåten är och hur bra hon simmar. Övningarna kostade också pengar. Vi spenderade hundratusentals kronor på ubåten och fakturerade drygt 20.000 kronor med förhoppning om att vi längre fram kan erbjuda tjänsten på affärsmässiga villkor.

Inför vårövningarna 2015 på Dalarö

Efter att övningarna genomfördes var det tyst som graven från försvarsmakten. Några engagerade anställda på Marinen hörde av sig och berättade vad det snackades om i korridorerna och vilken ögonöppnare övningarna var. Någon officiell kommunikation fick vi inte om vad som händer härnäst. Under hösten fick vi även möjlighet att utbilda en person från Marinen på Malen. Det var två fantastiskt roliga veckor där jag fick en ny kompis för livet och eleven fick nya kunskaper om miniubåtar och vad de är kapabla till.

Vi visste tidigt att Marinen hade som önskemål att ha med oss under vårövningen vecka 16-17 2016. Vi försökte via våra kontakter få besked och påtalade att vi behöver göra mer uppgraderingar av ubåten för att få den 100% för målkörning. Att bygga om en ubåt tar tid och kostar pengar varför tiden är en trång faktor. Ubåten fungerar idag mer än väl för våra civila uppdrag och är, om man kan säga lite överutrustad.

UVS-1300 Malen Flagga

Två månader innan övningarna 2016 (tio månader efter utvärderingen) hör FMV av sig och vill ha en offert för målubåtstjänst. Någon kravspecifikation fanns inte mer än att det handlar om fyra dagar under vårövningen och option på ytterligare upp till 100 timmars målubåtstjänst senare under 2016 – dock utan någon garanti på faktiskt nyttjande av våra tjänster. På andra sidan sitter en inköpare som förmodligen aldrig i sitt liv har sett en ubåt, eller har en aning om vad som krävs för att framföra densamma, eller vad det faktiskt kostar att drifta en ubåt. En sönderkörd sonar när man drar släpspår kostar lätt 100.000 kronor (been there, done that). Efter några dagars mailande och ett möte framför upphandlaren två krav muntligen; priset skall gälla sex timmars samövning per dag och vi ska ha med oss våra egna räddningsdykare under övningarna.

Lunch och batteriladdning under en av övningsdagarna

Med under förhandlingarna finns också en representant från Sjöstridsskolan som redan vid första mötet gör klart att de har hört siffror om 15-20.000 kronor om dagen som vi ska fakturera – den siffran kom från utvärdingsofferten (som från början var lågt satt). Representanten klargör också att ett för högt pris kommer göra så övningsledarna inte kommer att ha råd att hyra in oss, eftersom de betalar själva. Men jag var fri att sätta vilket pris jag ville. Efter totalt ett möte och två telefonsamtal landar vi på en prisbild där vi offerterar samma pris för ubåtsmåltjänsten som det kostar att hyra en RIB i timmen i samband med events. Vi skippade framkörningsavgifterna trots att vi normalt har sex timmars förflyttning av ubåten för att komma till och från övningsområdet vilket ger oss minst 12 timmar till sjöss och typisk sjötid var kring 14 timmar. Utslaget per person (utan att ens ha tagit betalt för någon av de tre inblandade båtarna) ligger vi på under 1000 kronor i timmen. Det innefattar två ubåtsbesättningar, två räddningsdykare, två båtförare, en ubåt, en stridsbåt 90 standby samt en följebåt. Det tyckte alltså FMV var för dyrt och var beredda att betala 28.000 kronor för  per dag. Detta ska täcka löner, båtar, uppgraderingen av ubåten för längre räckvidd, fortbildning av vår personal, extra säkerhetsutrustning, samövning med räddningsdykarna inför övningarna, slitage, underhåll mm. Det sista (totalt tredje) samtalet tog inte mer än fyra minuter där upphandlaren med ganska kort ton återigen upprepade hur dyrt allting var, att de inte kunde stå för räddningsdykarna och att de absolut inte kunde erbjuda interna resurser för exempelvis utbildning i fri uppstigning för att därmed kunna få ner det fakturerade beloppet. De var beredda att kanske garantera åtta övningsdagar till 28.000 kronor per dag, det var taket. När jag konstaterade att vi inte kan erbjuda tjänsten till under självkostnadspris tackade upphandlaren för visat intresse, sa att vi inte kommer vidare med denna upphandling och la på . Där satt jag och kunde inte tro mina öron – med alla slags känslor i kroppen kändes det lite smått surrealistiskt att en upphandlare utan några kravspecifikationer på egen hand kunde besluta om något som detta så snabbt. Någon skrivelse kom inte heller efter upphandlingen om att det nu är avslutat. Upphandlingen genomfördes på ett sätt som aldrig skulle vara accepterat inom den privata sektorn. Men när det gäller rikets säkerhet, och våra skattepengar är det uppenbarligen helt okej.

Cockpiten på Malen under en navigationsrunda.

Vi fick i alla fall vara med under fem övningsdagar, och vetskapen om att vi gjorde vårt bästa för att erbjuda en tjänst till ett mer än skäligt pris är tillfredsställande. När DYKAB för cirka 20 år sedan erbjöd samma tjänst fick de mer betalt än vad vi blev erbjudna utan att de behövde stå för egen räddningsorganisation. Lägg dessutom till en inflation på cirka 20% så blir det ännu svårare att förstå hur upphandlaren tänker.

Ubåten Marlin under samövning med Marinen 2002

När en prioriterad verksamhet inte får pengar att köpa in en tjänst till ett pris som är mer än skäligt (läs näst intill självkostnadspris), är man verkligen mån om att upprätta ett försvar? Är det dessutom seriöst från FMV att erbjuda så lite betalning att man inte ens skulle ha utrymme att träna och utveckla sin egen personal inför övningarna, eller för den delen köpa in räddningsutrustning som är adekvat för uppgiften? Är det rätt att ens påbörja en upphandling utan att veta vad man ska förvänta sig att behöva betala?

Mina tankar kring ubåten som Ocean X hittade

Idag, den 27 juli 2015 offentliggjorde Ocean X att de hittade en ubåt utanför den svenska kusten. Min teori är att det är en gammal ubåt, kanske upp emot hundra år gammal. Se mina tankar nedan:

Ocean X ubåt
Ocean X sjunken ubåt

Platsen uppges inte, men de har uppgett att den ligger tre km från land i mellansverige, de nämner i ett inslag att de har fått bekräftat att den ligger i Svenskt vatten. Det enda stället där det faktiskt kan uppkomma frågor kring vilka vatten den ligger i är i närheten av Åland.

Extern bild av den sjunkna ubåten, Foto: Ocean X
Extern bild av den sjunkna ubåten, Foto: Ocean X

Ocean X vill bärga den, med tanke på riskerna hade de bara velat göra det om den verkligen är gammal. Ocean X lär ha full koll på vad det är för ubåt även om de säger att de inte har det, de är duktiga på det de gör och de skulle knappast åka från platsen innan de har identifierat den. I ett inslag i ett av SVT´s nyhetssändningar syntes vilket djup ubåten låg på, drygt 80 meter vilket förklarar att de inte har dykt till den utan endast använt ROV. Försvarsmakten har dessutom uppgett att de kommer att analysera bilderna några dagar, hade det varit en modern ubåt hade de redan haft enheter på plats.

Mina första tankar när jag såg bilderna och filmen var följande:

  • Propellern är kapslad och har rodret bakom propellern, detta tyder på en gammal ubåt.
  • Luckan är väldigt rund och verkar ha en rejält föråldrad mekanism, även detta tyder på en äldre ubåt.
  • Ubåten är helt full av prylar på däck, inklusive stora hål och något som tyder på räckeshållare eller någon typ wire-hållare, detta tyder på en äldre ubåt.

En gissning just nu är något liknande:

Osetr Submarine
Osetr Submarine

Storytels ubåt i reklamen

I april, när vi var korttidsbaserade på Dalarö för att samöva med Marinen, hann vi klämma in en reklamfilmsinspelning tillsammans med Storytel. Det var hektiska dagar och det krävdes mycket planering för att få till de olika körningarna med hänsyn taget till personal, laddtider av batterier, underhåll mm. Eftersom Storytel tidigare var ett systerbolag till Upplevelsepresent via Aggregate såg vi till att hjälpa till så gott vi kunde.  Oturligt nog fick vi ett ganska dyrt maskin / elhaveri på dieseln på väg till inspelningen, men vi kunde fullfölja uppdraget med bara eldrift. Inspelningen fortlöpte straight forward med cirka 13 tagningar innan den till slut blev godkänd av regissören. Nedan ser du resultatet och bilder från inspelningen.

Min favoritreklam på tv just nu.#storytel #ubåt #reklamfilm #submarine

Ett filmklipp publicerat av Lasse Schmidt (@schmidtlasse)

Filminspelning med Ubåt och min buster. ? Ett foto publicerat av Fredrik (@smedhalvann)

Känslan när försvaret kommer bredvid en Ubåt som ej tillhör dem.. #rysskänsla

Ett foto publicerat av Fredrik (@smedhalvann)

Commercial in making ? Hyfsat väder i skärgården. ?? #ubåt #unreel #dalarö #storytel

Ett foto publicerat av Johan Törnqvist (@johantornqvist)

Submarine Support

I helgen hade vi glädjande nog premiär för våra passagerarturer med ubåten Malen från Djurönäset. Relativt bra väder och sikt gjorde det till en toppenhelg för Royne och Mattias som driftade. Ett krav från Transportstyrelsen för att vi ska få bedriva vår verksamhet är att vi har en följebåt i närheten när vi dyker. Förra säsongen använde vi en enkel liten båt på cirka fyra meter med en utombordare på några hästar. Båten uppfyllde våra behov men vi kände att vissa dagar var följebåten en begränsande faktor då den inte kunde ta hur mycket vind som helst utan att man fick jobba rätt hårt. Vi kommer också att behöva en bättre följebåt om vi ska köra mer åt Marinen framöver, men också när vi har press med oss som ska fotografera. Jag såg framför mig en svart ganska cool akterhyttbåt med en massa lampor, logos och texten ”Submarine support”. Båten ska vara väldigt bruxig och andas arbetsbåt i sin utstrålning, gärna med ett däck i fören som bogserbåtar brukar ha. Efter några månaders letande hittade jag en passande akterhyttbåt som behövde mycket kärlek rent kosmetiskt men hade ett mycket bra skrov från en gammal Örnvik 580. Akterhytten var hemmasnickrad i aluminium men hade mycket goda utrymmen under taket. Båten hade används av en tillsynsman för att åka runt och inspektera olika reservat. Efter cirka 30 mil ToR kom båten hem till min Mamma som nu bistår med uppställningsplats tills båten är klar. Båten köptes utan motor, då vi ville ha en ny och pålitlig utombordare till vår verksamhet, som ju är beroende av en schysst följebåt. Med hjälp av en kompis via Mekonomen lyckades vi dessutom lokalisera en sprillans ny 80-hästars Evinrude som Lemmel åkte iväg och köpte idag på Åland. Härligt!

Statusen på båten är nu ”klar för målning från reling och uppåt”. Imorgon åker förhoppningsvis den svarta färgen på då det verkar bli uppehåll. Inuti båten kommer den att bli grå. Det jag ser fram emot mest kommer att vara dragningen av el och montering av alla tillbehör som jag har köpt till båten. Vi har en härlig sommar att se fram emot!

Följebåt Ubåt
Följebåten 4 maj. Skrovet är bottenmålad och har fått svart färg.
Före och efter högtryckstvätt
Före och efter högtryckstvätt
Nu med svart färg på båtens sida
Nu med svart färg på båtens sida
Insidan, som också behöver en hel del kärlek.
Insidan, som också behöver en hel del kärlek.
Säljaren av Örnvik 580
Säljaren av Örnik 580

Flygplan till Djurönäset

Processen att förbättra befintliga produkter bör vara konstant. Även om inget nytt tillkommer på en tid bör man alltid söka efter hur produkten kan förbättras, så idéerna finns färdiga då inpirationen eller tiden för att kunna jobba dyker upp. Jag har länge klurat på vad man skulle kunna titta på under vattnet när vi tar med våra kunder på undervattensturer. Statyer, bilar, bussar och till och med tågvagnar har diskuterats. Men jag studsar jämt tillbaka på två coola objekt som skulle vara kul att titta på. De två sakerna är flygplan och ubåtar. Det förstnämnda är relativt lätt att få tag på, ubåtar däremot är riktigt knepiga.

I onsdags fick jag klart från Värmdö kommun, efter en relativt kort handläggningstid om vad som gäller när man vill sänka något i vattnet. Det är kommunen eller länsstyrelsen som gör den första bedömningen om vad som gäller, sedan skall sjöfartsverket underrättas som i sin tur kontaktar KBV, lotsar och andra berörda inom området för någon typ av utlåtande. Tillstånd behövs i de allra flesta fall inte. Generellt gäller att så länge objektet inte klassas som miljöpliktig vattenverksamhet, och ligger minst 100 meter ifrån närmaste land i vatten som inte har några specialregler kring sig är det fritt fram. Denna möjlighet skall givetvis hanteras med omdöme då ingen negativ miljöåverkan får ske. Jag fick tag på ett flygplansvrak via en kompis som jag fick köpa loss för en vettig peng. Det är vraket efter SE-KVE, en PA32r301 Saratoga som havererade 2006 utanför Varberg. Haverirapporten för SE-KVE finns att läsa här.

Våra planer för SE-KVE är att köra den till Djuräset där vi kommer att lyfta utseendet på lite olika sätt, här har vi lite roliga idéer som vi undersöker. Sedan sätter vi ihop den och  börja planera saneringen av vraket och själva sänkningen. Affe på dykhuset trodde skämtsamt att vi skulle få problem med för många dykare på dykplatsen. Jag hoppas det. Förhoppningsvis kommer det också att bli ett tryggt hem för många fiskar framöver. Jag ser fram emot denna spännande projekt som kommer att ha sina utmaningar, eftersom budgeten för sänkningen är begränsad.

Jag besökte också Allt för Sjön i helgen där jag blev spontanintervjuad av Loogna på Skärgårdsradion, och det var faktiskt i direktsändning som vi släppte just denna nyhet.

SE-KVE Piper Saratoga
SE-KVE Piper Saratoga
SE-KVE Piper Saratoga
SE-KVE Piper Saratoga Söndag 1 mars 2015

 

Ubåten Marlin S102

I fredags träffade jag Magnus Lundbeck som ska hjälpa oss köra ubåten när vi behöver avlastning med turistkörningarna. Han är en av tre nya kaptener som ska utbildas i vår. Det som var extremt intressant med Magnus var all hans erfarenhet från ubåtskörningarna som gjordes med Dykab som målresurs åt Marinen. Magnus jobbar till vardags som tungdykare med uppdrag över hela världen. Mycket spännande som jag säkert kommer att få anledning till att återkomma om.  Jag är övertygad om att Magnus kommer att tillföra mycket kloka tankar till vår verksamhet. Intressant med denna Ubåt är att det var sista ubåten från Marlin submarines i denna serie som konstruerades av Paul Moorhouse. Denna ubåt hette Marlin S102 och föregångaren hette S101. Synligt på bilderna är två extra elmotorer bakom tornet och en i aktern. Den aktre thrustern användes för att minimera ljudsignaturen och den vertikala thrustern användes för att reglera ubåtens djup på ett enkelt sätt. Detta är något som vi också har funderat på att skaffa till vår ubåt. Alla bilder nedan tillhör Magnus Lundbeck och får inte användas utan lov.

Marlin S102 specifikationer

  • Längd: 9,55 meter
  • Bredd: 1,27 meter
  • Höjd: 2,3 meter
  • Vikt: 5,5 ton
  • Max dykdjup: 200 meter
  • Dieselmotor: Perkins diesel 37 kw vid 3000 varv
  • Intern elmotor: 7,5 kw
  • Hastigheter: 8 knop i ytläge, 5 knop i u-läge
  • Ballast: 1400 liter + 50 trimtank
  • Högtrycksluft: 45 liter @ 210 bar = 9450 liter
Ubåten Marlin under samövning med Marinen 2002
Ubåten Marlin under samövning med Marinen 2002
Ubåten Marlin från Dykab
Ubåten Marlin från Dykab
Ubåten Marlin under samövning med Marinen 2002
Ubåten Marlin under tillsyn, notera det stora undervattensfönstret i fören.

 

 

Ubåtsområde utanför Djurönäset

Häromdagen släppte sjöfartsverket notis 10131 som innehöll ett upplysningsområde relaterad till vår ubåtsverksamhet. Jag kontaktade Sjöfartsverket via formuläret på deras hemsida. Efter några samtal och mail är nu allt klart och publicerat bara fyra veckor senare. Väldigt snabbt jobbat tycker jag. Min personliga erfarenhet av  Svenska myndigheter som har hand om sjöfartsfrågor är mycket positivt.

Anledningen till jag ville ha till ett upplysningsområde var att många båtförare struntade i både dykflaggor och andra varningar och brände förbi i 20-30 knop bara några meter ifrån ubåten. Vissa utan någon riktig uppsikt. Ganska kaxigt med tanke på att Kustbevakningen har sin Djuröbas bara ett tiotal meter ifrån oss. Tack vare uppgiften i sjökortet kommer förhoppnings flera att hålla utkik efter vår verksamhet, och anpassa sin framfart efter rådande ”trafik”. Tack Sjöfartsverket!

Ubåtsområde
Ubåtsområde utanför Djurönäset.

En riktigt dålig dag.

Är du skadeglad? Då kommer du att äska berättelsen om min dag. Kvällen den 20 januari ringde telefonen från vaktbolaget – ni har haft inbrott på kontoret och fyra polisenheter är redan på plats säger rösten på andra sidan. Lemmel, David och Johan var också på väg till kontoret i varsin bil. Poliserna var ju på brottsplatsen så det var fri fart som gällde. Jag la allt åt sidan och Emelie fortsätte packa åt Felicia som skulle åka iväg med farmor följande morgon. Väl på kontoret konstaterade vi att inga större värden försvann, men att dörren var helt demolerad. Självrisk nästan 8500 kronor.

Tidigt på morgonen efter körde jag till flygplatsen med favorittjejerna i mitt liv, på vägen ut lämnade vi av Emelie på sitt jobb på sjukhuset eftersom vi skulle samåka för att hämta vår nya bil på Skoda på eftermiddagen. Bilen var redan två månader försenad så vi var förväntansfulla att få ta över vår vita ”Winter Edition” Skoda Octavia.

På flygplatsen gick det bra, men jag fick hålla tillbaka tårarna för att min lilla flicka skulle flyga så långt och vara borta en hel vecka. Man inser snabbt hur mycket de stora och långa kramarna från Felicia hjälper för att hantera vardagen. Jag hade också något riktigt spännande att se fram emot. Klockan tio skulle jag träffa säljaren till ett företag som dels hade ett hyreskontrakt som vi gärna ville ha, men främst ägde ett skärgårdsföretag vi absolut ville köpa. På plats klockan tio meddelade han att han inte tänker sälja. Min uppfattning är att han kunde ha ringt och sagt det för att inte slösa mer av min tid på att meddela mig personligen. Vad får man ut av det? Han har redan slösat bort veckor av mitt liv och nu ville han skaka hand och spela nån jävla riddare med en rosa fjäder i hjälmen. Det var skönt att han stod bakom en disk och höll avståndet mellan oss. Med ett stort fejkat leende lämnade vi lokalen och återvände till Skeppsbron där hantverkarna redan var i full fart att byta ut den uppbrutna dörren mot en skitful grå plåtdörr. HÄRLIGT MED ÖVERRASKNINGAR!

Tidningen Skärgården snappade upp detta och skrev en artikel om Glashuset på Strandvägen vilket du kan läsa här.

Mycket känslor hann det bli på mindre än tolv timmar, men jag hade ändå att se fram emot bilköpet senare under dagen. Ganska sur och mycket oense med Fredrik om hur vi skulle gå vidare med det avbrutna företagsköpet satt jag mest och surade över allt som hade hänt under de senaste timmarna. Jag surade också över att om Fredrik inte hade dragit ut kontakterna så länge som han gjorde under hösten så hade vi kanske suttit i en annan sits. Ibland sneglade jag på Flight Radar 24 på mobilen för att se hur långt mamma och Felicia hade kommit under sin flygning till Las Palmas,  det lättade upp sinnet lite. På eftermiddagen körde jag tillbaka till sjukhuset och plockade upp Emelie för att åka till Skoda i Sätra för att ÄNTLIGEN få hämta vår nya bil. Även där upptäckte säljaren att de hade missat att beställa vinterhjul till min bil och undrade om vi ville köra därifrån med sommardäck. EEH IDIOT det är ju fucking nysnö på vägarna, tänkte jag men fick ur mig ett vänligt ”vi väntar tills vinterhjulen kommer”. Sedan åkte vi återigen hem i lånebilen vi hade haft från Skoda sedan i december på grund av leveransförseningen. Filmen falling down är riktigt bra – där tappar han det på riktigt. Det skulle kännas befriande att göra det ibland.