Kategori: Politik

U.S. Navy’s Diesel-Electric Submarine Initiative (DESI)

Då USA pensionerade sin sista Dieselelektriska ubåt 1990 (USS Blueback, Barbel-class) var det många som beklagade sig över beslutet. USA bestämde sig för att helt gå över till atomdrivna ubåtar, som till dags datum uppgår till 82 enheter i fyra klasser. En effekt av pensioneringen blev att USA inte längre kunde öva mot de betydligt tystare dieselelektriska ubåtarna. Innan nedläggningen av Dieselubåtarna var det många som försökte påpeka de framtida effekterna av beslutet. Bland annat hemligstämplades en detaljerad rapport 1985 som Senator Gary Harts medarbetare skrev till senaten. Rapporten visade bland annat på dieselubåtarnas taktiska överlägsenhet över atomubåtarna vid kustnära operationer. Ett exempel i rapporten var när den Kanadensiska ubåten HMCS Okanagan lyckades smyga inom en km från hangarfartyget USS John F Kennedy, förbereda avfyrning av torpeder och sedan smyga därifrån helt oupptäckt. Hur kunde det vara möjligt att en då föråldrad ubåt från 60-talet kunde smyga sig så nära världens då modernaste och mest beskyddade fartyg? Det skulle dröja till 2001 innan USA åter fick möjlighet att på allvar utveckla kompetensen att jaga dieselbåtar.

U.S. Navy's Diesel-Electric Submarine Initiative (DESI)
U.S. Navy’s Diesel-Electric Submarine Initiative (DESI)

2001 började USA låna in ubåtar med besättningar från Sydamerika inom projektet ”U.S. Navy’s Diesel-Electric Submarine Initiative”, även kallad ”DESI”. Detta gav en unik möjlighet för bland annat Peru, Chile, Colombia och Brasilien att prova sina system mot främmande fartyg. För USA blev det en allvarlig väckarklocka då ”opposing force” gång på gång sänkte deras fartyg med relativt föråldrade ubåtssystem, precis som de gjorde på 80-talet. Något som inte framgår i rapporteringen kring de senare övningarna under 2000-talet är hur stor beredskap de Amerikanska styrkorna har haft när motståndarna lyckades komma så nära, men ett försiktigt antagande är att amerikanerna många gånger har kört ”all in” och ändå misslyckats med att upptäcka motståndaren.

HMS Gotland i San Diego USA
HMS Gotland i San Diego USA

Något som däremot är fullt klart, är att en föråldrad Kinesisk Song-klass lyckades snirkla sig inom torpedavstånd från USS Kittyhawk den 26 oktober 2006. Ubåten upptäcktes inte med hjälp av sensorer utan av en patrullerande helikopter. Händelsen bekräftades, men omständigheterna hemligstämplades snabbt efter att en i besättningen på hangarfartyget läckte storyn.

Song Class Submarine
Song Class Submarine

Fyra år in i programmet skeppade Sverige HMS Gotland till Point Loma i Kalifornien inom ramarna för DESI. Innan avfärd genomfördes smärre uppgraderingar av bland annat Periskopet med en infraröd och bildförstärkarfunktion. Rubrikerna i Sverige blev stora när HMS Gotland gång på gång lyckades sänka sin motståndare under samövningarna med USA. Detta var dock inget nytt. De sydamerikanska ubåtsbesättningarna lyckades med samma bedrifter med betydligt äldre ubåtar. Totalt har över tio bekräftade sänkningar av hangarfartyg gjorts inom DESIs ramar. Den svenska ubåten agerade inte bara opposing force, utan samverkade också med de amerikanska enheterna med att samla in data och vidarebefodra till ledningscentralen.

HMS Gotland skulle hyras in ett år med två besättningar, efter de positiva erfarenheterna från första året utökades samarbetet med nästan ett år till under hösten 2006 efter riksdagsbeslut. Den 26 augusti 2007 anlände lastfartyget Eide Trader med HMS Gotland till Sverige. Efter 160 övningsdagar samt närmare 4000 driftstimmar under vistelsen i USA hade det planerats en omfattande översyn av HMS Gotland. En översyn som USA också var med och betalade notan för. Totalt betalade US-Navy 200 miljoner kronor för hela kalaset.

HMS-Gotland på Eide-Transporter
HMS Gotland och Eide Transporter

I retroperspektiv var en orsak till intresset för just Gotlandklassen från USA är att den är utrustad med AIP, precis som den då kommande Ladaklassen i Ryssland och den Kinesiska Yuanklassen. Att få kännedom om teknologin, och få en uppfattning om det potentiella hotet var av stor vikt för USA. US Navy fick upp ögonen för den Svenska ubåten under övningar i Medelhavet och Atlanten då de Svenska ubåtarna lyckades eliminera avancerade ubåtar från flera nationer och sänka fartyg utan att ens ha setts på motståndarens sensorer innan de simulerade sänkningarna.

USS Theodore Roosevelt genom periskopet på Italienska U 212 2008
USS Theodore Roosevelt genom periskopet på Italienska U 212 2008

25 år efter att USS Blueback pensionerades går diskussionerna fortfarande heta gällande Förenta Staternas behov av fler ubåtar för kustnära operationer. Med minskande försvarsanslag är det frestande för amerikanerna att kunna tillverka 3,5-5 tysta AIP-drivna ubåtar till priset av en atomubåt. I debatterna tas fortfarande den ”lilla Svenska ubåten” upp som exempel för effektiviteten av vapensystemet. Idag fortgår fortfarande programmet DESI, men det skrivs ytterst lite om övningarna från amerikanskt håll. Så länge rapporterna förblir hemliga efter varje övning inom DESI, kan vi vara säkra på att USA behöver förbättra sin försvarsförmåga mot tysta ubåtar.

Varshavyanka (Kilo Class) i perspektiv

Med rötter från 80 talet är Varshavyanka-klassen, även kallad ”Kilo Class” en beprövad ubåt i världen med 57 byggda enheter i olika varianter sedan 1980. Ubåten är främst byggd för patrulluppdrag såsom bevakning av kustremsor, baser samt farleder för att bekämpa mål över och under vattnet. Namnet Varshavyanka betyder ”någon / kvinnan från Warsawa”, vilket ursprungligen är en Polsk frihetssång som spelade en viktig roll under den ryska revolutionen 1917. Sången anses vara en av de viktigaste krigssångerna från Sovjettiden. Det har ifrågasatts i olika sammanhang varför just det namnet har använts till den nya 636 serien då den har stark koppling till gamla Sovjetstaten.

Den senaste versionen i Kilo Klassen ”Projekt 636 Varshavyanka” är den ryska ubåt i drift, som är mest lik den Svenska Gotlandsklassen, även om den deplacementsmässigt är nästan dubbelt så stor som sin svenska motsvarighet. Den senaste båten i Kilo-Klassen sjösattes den 25 april 2015 ,vilket ger Ryssland fyra stycken enheter i projekt 636 samt ett tiotal till av tidigare versioner. Dessutom ligger ett dussintal äldre Kilo-klass-båtar i reserv i väntan på uppgradering (reparation) eller skrotning. Den exakta siffran på aktiva ubåtar är inte känt då namnet på ubåtarna i Ryssland ändras från tid till tid. Flertal av de senaste 636-modellerna har exporterats till bland annat Vietnam, Algeriet och Kina. Av de fyra ryska ubåtarna i 636 är två i aktiv tjänst och två under utprovning. Ytterligare två stycken är under uppbyggnad vilket ger Ryssland sex stycken 636 till 2016. Planen är att fasa ut de gamla 877 Kilo-Klass-ubåtarna till 2020 och ersätta dem med nya 636:or med två enheter per år. Även om Kilo Klassen hör till de mer kända ubåtarna i världen så har den tyska ubåten ”Typ 209” tillverkats i fler exemplar. Av 61 individer är 59 fortfarande i tjänst världen över sedan modellen började tillverkas 1972.

Kilo Class
Varshavyanka / Kilo Class

Den föråldrade Kilo-klassen skulle ursprungligen ersättas av den nya, något mindre Ladaklassen. I likhet med Gotlandsklassen har Lada AIP, dock med bränsleceller. Efter stora problem under utprovningen av Ladaklassen beslutade Ryska Marinen att  fortsätta bygga uppgraderade Kilo-ubåtar i 636-serien tills Lada-klassen är helt färdig. Lada har varit under utprovning sedan 2004 vilket tyder på att tillverkaren Rubin har haft stora problem med att uppfylla kraven från beställaren. Problemen har främst kretsat kring framdrivingen av ubåten. Problemen har varit så stora att den första båten i Lada-klassen ”St. Petersburg” numera endast används till plattformstester av tillverkaren Rubin. Tre påbörjade Lada-ubåtar fick modifieras efter byggstart då lösningarna krävde stora strukturella ombyggnader.  När Lada börjar exporteras kommer det att ske under namnet Amur-1650. Exportvarianten väntas bli en något bantad version av Lada-klassen utrustningsmässigt. Byggtiden för 636 har under tiden minskat stadigt och är nu nere på endast 14 månader. Under 80-talet byggdes kilo-klass-ubåtarna på bara fyra månader (projekt 877 Paltus).

I perspektiv har den Svenska Gotlandsklassen byggts i tre exemplar och är en utveckling av Västergötlandsklassen. Ubåtarna HMS Gotland, Halland och Uppland ingår i klassen.  Gotlandsklassen var först ut i världen med en fungerande AIP (Air Independent Propulsion) via en Sterlingmotor och flytande syre. Tidigare har AIP provats under andra världskriget och under kalla kriget men tekniken har varit svårbemästrad. Idag har också Frankrike, Tyskland, Japan, Ryssland och Spanien egen tillverkning av AIP-ubåtar som i många hänseenden överträffar atomubåtarna. Spanien hade för övrigt räknat fel på sin första AIP-ubåt och byggt den 75 ton för tung 2013 – men det får bli en annan historia.

Beväpning och sonarsystem

Beväpningen på 636 består av sex stycken framåtriktade 533-mm torpedtuber som beväpnas med en kombination av 18 torpeder eller 24 minor. 636 är också kapabel att bekämpa mål med SS-N-27 Club-S kryssningsmissil. Kryssningsmissilen är avsedd för sjömål upp till 220 km från ubåten. Missilen närmar sitt mål på knappt fem meters höjd och har en hastighet på Mach 2,9 när den träffar målet. Ombord finns också upp till åtta bärbara Igla 1M luftvärnsrobotar. Varshavyankas stridsledningssystem MVU 110 EM och kan spåra upp till fem mål samtidigt, varav två helt automatiskt. Systemet har kapacitet att automatiskt avfyra motmedel mot mål över och under vattnet samt ge manöverrekommendationer inför och efter avfyrning. Sonarsystemet MGK 400 EM som används ombord på Varshavyanka är också är integrerad mot mindetekteringssonaren MGK 519 EM. På de nya Varshavyankabåtarna är mindetekteringssonaren integrerad mot huvuddisplayen till MGK 400 EM, detta besparar givetvis personal ombord. Räckvidden för MGK 400 EM är enligt boken ”The Naval Institute Guide to World Naval Weapon Systems” upp till 100 km för att upptäcka båtar på ytan och 16 km för att upptäcka tysta ubåtar.

Jämförelse mellan Varshavyanka / Kilo Class och Gotlandsklassen

Varshavyanka / Kilo Class Gotlandsklassen
Längd 70-74 meter 60,4
Bredd 9,9 meter 6,2 meter
Deplacement yta 2300-2350 ton 1380 ton
Deplacement UV 3000-3950 ton 1599 ton
Djupgående 6,5 meter 5,6 meter
Bemanning 52 35
Framdrivning Dieselelektrisk  Diesel / AIP Sterling
Räckvidd YL/UV
12.000 km / 640 km N/A
Hastighet yta/uv 10-12 / 17-25 10 / 20
Maxdjup 300 meter 150
Skrovtyp Dubbelskrov Enkelskrov
Antal byggda 57 samtliga varianter 3
Torpeder
18 N/A
Torpedtuber 6 x 533 mm 4 × 533 mm
2 × 400 mm
Pris Modell 636: 350 miljoner USD N/A
(4,1 miljarder för A26)

 

En dag i försvarets tecken

För drygt två år sedan väckte omvärldsläget mitt intresse för försvarsfrågor. Jag har inte gjort lumpen och jag är inte heller speciellt intresserad av vapen, däremot har jag alltid varit intresserad av mekaniken bakom olika konflikter och strategi. Jag är också högst intresserad av att säkra en trygg framtid för min familj, vilka medel det än kräver. Med det syftar jag inte på att sätta upp en egen privat försvarsanläggning kring vårt hem, utan att förhindra att man ens ska behöva tänka på något sådant.

Istället för att lägga motsvarande 5000 miljarder kronor på att rusta upp ”försvaret” till 2020 borde herr P lägga de pengarna på att rusta upp sitt land och skapa trygghet. Alla skulle må bättre av det. Från Kreml kommuniceras det att upprustningen är en nödvändighet för att avskräcka USA och Kina från att starta ett krig med Ryssland. Vilket kanske stämmer, men kriget skulle endast bli aktuellt efter att Ryssland har bestämt sig för att annektera flera strategiskt viktiga områden. En egen privat ö i Östersjön kanske? Även om Gotland är ett hett tips för framtidens björnar att fira sommarlov på är jag inte helt säker på om Bornholm inte ligger lika illa till. Som vår omvärld ser ut nu måste man visa, speciellt mot Öst att vi på allvar tänker försvara det vi har byggt upp under många århundraden. Huvudfrågan kvarstår dock i mitt huvud, varför vill Björnen ut på upptäckarfärd? Varför skulle man vilja ta sig in i exempelvis Europa?

Nåja, låt oss hoppa tillbaka till 2015. Igår hade Folk och Försvar ett seminarium om inriktningen av vårt försvar. Ja i Sverige kan vi faktiskt kalla vår vapenmakt för försvar. För det är just vad det handlar om. Att försvara och att avskräcka. Ledorden under konferensen var ”trendbrott” och hur bra det var att försvarsministern kunde ena så många parter i en gemensam försvarsproposition. Alla talare framhöll också att utgångsnivån är historiskt låg och att det kommer att ta lång tid att bygga upp ett försvar som är trovärdigt. Det var också klart att alla politiker på plats förstod att pengarna inte skulle räcka långt. Konstigt nog verkade ingen vara riktigt entusiastisk över Gotlands återmilitärisering. Så varför göra det är min fråga? Det är ju mest en show för gallerierna – även om jag förstår symbolvärdet av åtgärden. Men jag får hålla med om en sak, det är en bra start. Tyvärr på tok för svag start för att uträtta något vettigt såhär i början. På frågan om vad som krävdes för att politikerna skulle börja ta läget på allvar fick vi inget riktigt svar mer än att de konstant bevakar allt som händer. En försiktig tolkning får vara att de är beredda att skjuta till mer pengar om läget förvärras. Hur illa måste det bli innan de reagerar mer än de gör nu tänkte nog de flesta på min sida av scenen.

Niklas Wiklund och Annika Nordgren Christensen var som vanligt riktigt vassa och gjorde tvärtemot våra folkvalda politiker. De redovisade vad denna proposition faktiskt har för verkan och vad pengarna räcker till. Egentligen känns det fel att referera en match som man faktiskt kan se reprisen av, så surfa in till Folk och Försvar och titta på webbsändingen av gårdagens seminarium. Jag själv ska ut till Djurönäset och pyssla om ubåten inför säsongstarten på lördag.

Försvarsminister Peter Hultqvist
Försvarsminister Peter Hultqvist
"Skipper"  Niklas Wiklund
”Skipper” Niklas Wiklund
"Skipper"  Niklas Wiklund och Annika Nordgren Christensen
”Skipper” Niklas Wiklund och Annika Nordgren Christensen
Politikerna svarar på frågor om försvarspropositionen.
Politikerna svarar på frågor om försvarspropositionen.

Jag mår illa.

Tidigare i veckan var det någon som delade ett klipp från Islamiska Staten (IS) på Facebook. Jag trodde att det skulle vara ett nyhetsinslag om det pågående kriget, men plötsligt visades en halshuggning av en kristen. Allt gick så fort. Jag kunde inte kontrollera mina känslor utan började nästan gråta mitt i lunchen i vår konferensrum där jag åt med mina kollegor, samtidigt började jag må fysiskt illa. Scenerna etsade sig fast i hornhinnan och just i den stunden ville jag bara fly kontoret och krama min dotter.

Jag blir alltid illa berörd när människor far illa och behandlas orättvist. Jag är väldigt kluven inför dödsstraffet eftersom det är oåterkalleligt. Jag är dock övertygad om att jag skulle vara kapabel till att ta livet av en person som försökte skada min familj. Det är när samhället eller en grupp människor bestämmer sig för att ta livet av en person som det börjar bli kortslutning i min hjärna. Vad ska man tycka?

En fråga som jag har funderat mycket på är också avrättningsmetoderna i USA. El och gift. Båda är långt mer dramatiska än vad som är acceptabelt från ett civiliserat land om USA. Varför kan man inte använda en dryck som man gör på självmordskliniker i Schweiz? Det känns så civiliserat som det kan bli om man önskar livet ur någon.

Dödsstraffet är en komplex fråga som jag nog aldrig kommer kunna reda ut i mitt huvud. Frågan är om någon sund människa kan.